Den där typen
Har du någonsin börjat dejta en kille och allting känns sådär helbra? Han är gullig, charmig och rolig. Innan ni ska ses pirrar det sådär underbart i magen och hjärtat rusar upp i puls när du tänker på honom. När ni ses flyter allting på och känns naturligt. När han rör vid dig känns det som att din hud är elektrisk och en varm känsla sprider sig genom hela kroppen. Och det bästa utav allt... Han verkar känna likadant för dig! Du svävar på rosa moln och kan inte sluta le när du tänker på honom (vilket är ungefär varannan minut). Du vågar knappt tänka tanken, men den flyger förbi ändå, kan han vara den rätta? Men sen händer något. Han gör inte lika många smilysar längre, sen går det helt plötsligt en dag innan ni hörs av. Han är inte lika angelägen om att få träffa dig längre. Sen innan du vet ordet av ligger du där i sängen med gråten i halsen och undrar; vad gjorde jag för fel? Du känner dig ensammen, övergiven och med en tomhet som skär i ditt bröst. Var allt bara en inbillning som jag hittade på i mitt huvud?
Det här har hänt mig. Och jag är säker på att jag inte är ensammen. Jag har startat denna blogg i hopp om att vi kan utbyta erfarenheter, berättelser och tankar kring allt som rör dejting, relationer, killar, kärlek eller varför inte en pinsam historia om mens-på-stolen-på-fiket. Mitt hopp är att denna sida kan ge någon som sitter på bussen ett leénde, ge lite hopp till henne som ligger hemma och gråter över den där skitstöveln eller stöd till någon som är nervös över första dejten.
Maila gärna mig om du har någon rolig/tråkig/pinsam erfarenhet att dela med dig av! [email protected] (Självklart är det helt anonymt).
Mer kärlek till folket!
